Stina Gustafsson

Vad fin han var, min bror.
Det såg ut som om han låg där och sov, han var inte blek utan lite röd på kinderna o händerna var typ lika stora som mina. finger toppen på tummen var lite mörk och huden var kall.
Håret var längre än sist, han hade färgat det i slingor och det var mjukt. Tittade man noga på ansiktet såg det ut som om en tår runnit ifrån ögonkanten och torkat till. Smal är han och inte mycket större än mig. Jag är så glad att jag orkade ta mig dit för det kändes lättare i bröstet när jag såg honom. Ett brev var instucket i lakanet han hade över sig. armarna över täcket och införd i en skorta från sjukhuset. Jag antar att det var hans mammas brev. Mitt la jag på hans bröst som jag skrivit i dikten, tillsammans med de sidor jag skrivit till Robin de senaste dagarna. På Armen skymtade en tatuering jag inte sett förut, ROBIN med stora bokstäver stog det. Snygga bokstäver.
Vid halsen skymtades en annan. Men den tittade vi inte på. jag tror att det var en drake av något slag men ja såg så suddigt just då eftersom att mina ögon var blanka av tårar.
konstigt som det kanske låter vill jag tillbaka och titta igen. fingra lite i håren ännu en gång som var så mjukt.
Men det kommer jag inte få. Inte en gång till kommer jag se min brors ansikte framför mig. bara på bilder och i mina minnen. Och trots var det inte hela robin jag träffade, Bara skalet han bodde i. Låter hämskt att säga så men han finns någon annan stans. Det är vad jag tror iallafall <3

Håll er familj och vänner nära, vem vet när någon förvinner?

Kram / Stina <´3